Av med oskulden

Frågan är ju hur jag på något sätt ska beskriva den misär jag genomled i lördags. Aldrig har jag varit så varm eller haft så ont. Men satan vad det var värt det.

Att beskriva loppet på ett utförligt sätt är ingen bra idé då det mest skulle bestå om en massa gnäll. Det skulle bli helt fel då känslan omkring min ultradebut är så enormt obeskrivligt positiv. Men för att beskriva loppet kortfattat:

Starten gick vid 09.15 från hamnen i Grisslehamn. Temperaturen hade fortfarande inte nått löjligt högt upp på termometern så allting kändes positivt. När jag gick omkring bland startfältet innan start så såg jag två löpare vars bloggar jag följer, Andrew Tutt-Wixner och Sebastian Lauterbach. Jag kände dock att jag inte kunde bryta mot min norrlänska blygghet och faktist prata med dem. Starten gick och vi satte iväg i ett rätt schysst tempo (enligt mig). I min extremt naiva hjärna så trodde jag att jag skulle kunna hålla ett 6 min/km-tempo under hela loppet. Jo, tjena. Det gick bra i ungefär 3 timmar, efter det så blev värmen så fantastiskt intensiv att jag bara ville lägga mig ner och gråta. Jag hade ju över halva loppet kvar.

Några hundra meter innan de tredje (av totalt fem) drickastationen så bestämde jag mig för att bryta. Men väl framme så käkade jag lite chips och en Rune´s Energikaka, drack lite sportdryck och fyllde på handjagarna för att sedan springa vidare. Jag glömde i princip bort att bryta, eller så var det mitt undermedvetna som drev mig framåt. Hur det nu var.

Med en dryg mil tills nästa kontroll infann sig den nästan värsta perioden av loppet. Banan gick nu efter skogsbilvägar där det inte blåste en sekundmeter och solen stod mitt i himlen och lyste så starkt den bara kunde på mig. Att stanna ute i solen för att vila kändes som självmord i och med värmen. Att stanna i skuggan för att vila var även det självmord då man genast blev attackerad av mygg, bromsar och andra äckliga flygfän. Det tog mig två timmar att ta mig till nästa station. Men det var fan värt det. På stationen fanns det allt man kan tänka sig i mat och dryckesväg samt ett live-band (!) och kallvatten-dusch. Jag plockade på mig mat och dryck och satte mig i skuggan och småpratade med andra löpare. Det skämtades om att det bara var en halvmara kvar, vilket i vanliga fall hade varit en barnlek att genomföra. Men med tempen över 30-sträcket och bara några kilometer kort från 50 k i benen så hade jag inte så bra förutsättningar att springa en halvmara. Det tog emot att ge sig ut på vägarna igen men om jag nånsin skulle komma i mål så var det dags att börja springa igen. Att få sitta ner i 10 min i skuggan gjorde underverk för min moral, som innan var hyffsat låg. Så jag och några andra tappra löpare tog oss iväg. Det kändes bra i ungefär 12 minuter, sedan var det survival-mode igen. Jag genomled ännu en miserabel mil innan jag nådde sista stationen. Jag började nu känna hur målet närmade sig. Funktionärerna på stationen peppade mig att jag snart var klar så jag begav mig mot mål i tron om att jag snart skulle vara där (hahahaha, inte ens nära). Med en fullkomligt trasig kropp men ett humör på topp så fick jag för mig att göra en liten video-rapport samt dokumentera min skrattretande löpteknik.

Problemet var dock att sista milen tog mig 3 timmar att genomföra. Jag aldrig i mitt liv fått gräva så djup inom mig själv för att hitta anledningar att sätta ena foten framför den andra. Jag kan säga att jag var ganska långt ifrån lika positiv som jag var på filmen. Det var inte långt  bort till tårarna vid vissa tillfällen.

Med några hundra meter kvar till mål så möttes jag upp av en funktionär som guidade mig sista biten mot upploppet. Jag tyckte att jag sprang och ändå gick han ifrån mig. I vanliga fall brukar man kunna trolla fram en liten spurt in i mål, jag försökte verkligen men hade inte i närheten av en chans att spurta. Jag staplade mig i mål och satte mig ner mitt på gatan. Jag vart genast omhändertagen av de supertrevliga arrangörerna och min farbror (även han supertrevlig). Jag fick festis och mat och mådde som en prins, en handikappad prins. Det hade tagit mig 11 timmar och 9 minuter att springa 68 kilometer i extrem värme.

Dagen efter kunde jag i princip inte gå, jag såg förmodligen fruktansvärt våldtagen ut. Värst var vänster knä, höger hälsena samt båda höftböjarna. Men egentligen hade jag ont i exakt hela benen. knä, häl och höftböjarna-smärtan maskerade bara den andra smärtan. Jag kommer nu att dela med mig av några äckliga bilder så om ni är känsliga så ska ni inte scrolla ner.

Lösnagel eller lös nagel?

Härlig blodblåsa.

Lagomt svullen lilltå med tillhörande blodblåsa.

Jag har under helgen bott hos min farbror i Åkersberga. Han har även skjutsat, servat, fotat, bjudit på awesome mat och vin. Jag är evigt tacksam för hur bra jag haft det under helgen. -Tack som fan Ulf! I sommar bjuder jag på Châteauneuf-du-Pape och så god mat jag kan åstakomma.

Jag måste även tacka alla funktionärer och arrangörer: - Grym bra jobb, jag kommer tillbaka!

Att jag är positiv trots allting negativt handlar egentligen bara om att jag är så extremt nöjd över att ha genomfört det. Jag fick leta fram sidor hos mig själv som jag inte visste att jag besatt. Jag testade verkligen vad jag gick för i löpsamanhang och trots min officiella näst-sistaplats så är jag helt sinnersjukt nöjd. Jättelångt blev en tävling mot mig själv… och den vann jag.

/ Viktor Carlsson – Ultralöpare